Vi tror på ”en helig allmännelig kyrka”, bekänner vi varje söndag i trosbekännelsen. Det vi säger är alltså att det bara finns en Kyrka, Kristi kropp, dit alla kristna tillhör. Den här Kyrkans gränser är inte synliga, utan ytterst sett är det endast Gud som vet vem som tillhör den. Det är den här Kyrkan, som Paulus talar om t.ex. i 1 Kor 12:13.
Men faktum är att vi som kristna ändå är delade. Att kristna är splittrade i olika samfund är beklagligt, men ett ofrånkomligt faktum. Det här är inte bra, men det blir inte heller bättre av att blunda för de olikheter som finns. Det är t.ex. en stor skillnad mellan dem som säger att Kristus verkligen är närvarande i nattvardens bröd och vin och dem som säger att det bara är en måltid där vi minns vad Jesus gjort för oss.
Som kristna lever vi alltså i en spänning, mellan enheten i Kristus och splittringen bland kristna. Hur ska vi navigera oss fram i den här spänningen?
För det första, är det viktigt att bli trygg i sin egen tro. Att själv lära sig mera om vad vår kyrka bekänner och varför den gör det. En bra början till det här är att ta fram Lilla katekesen, som kort presenterar det centrala i den kristna tron. Där lär vi oss bland annat, att det är Gud som verkar tro i våra hjärtan. Frälsningen är inte vår egen förtjänst, utan något Gud ger oss av nåd, genom Ordet och sakramenten. Därför kan vi också frimodigt säga, att där vi ser dessa tecken, där verkar Gud tro i människors hjärtan och där finns det därför också kristna. Det här gäller oberoende vilket samfund det råkar vara frågan om.
Då vi sedan möter kristna från andra samfund, behöver vi inte dölja de saker vi tänker olika om, utan ärligt tala om dessa saker. Det ger oss möjligheten att med gott samvete också glädjas över de sakerna vi faktiskt är överens om. Det finns nämligen mycket som bibeltroende kristna har gemensamt, speciellt då vi möter en allt mer sekulariserad värld.
För det tredje, ska vi vara ödmjuka och möta andra med kärlek. Det går faktiskt att vara oense om en sak, men ändå respektera och till och med bli vänner med varandra. Vi får tacka Gud för att han frälser också utanför våra egna kretsar och så får vi välsigna och be för dem vi möter. Vi ser också fram emot den dag då vi tillsammans med hela den kristna Kyrkan får stå inför Guds tron och prisa Honom som gett sitt liv för oss.
