”Så kom Jesus till Nasaret, där han hade vuxit upp. På sabbaten gick han som han brukade till synagogan.” Lukasevangeliet 4:16
”På övervåningen hade Daniel fönster öppna i riktning mot Jerusalem. Där föll han ner på sina knän tre gånger om dagen och bad och tackade sin Gud, precis som han tidigare brukat göra.” Daniel 6:10
Vad är en rutin? Ibland tänker vi att det är det tråkiga i livet, sånt man gör på rutin: utan känsla, utan glädje, som en to-do på sin lista. Då tror jag man missar poängen. Faktum är att vi gör en hel massa saker trevliga saker i livet på rutin: tar ledigt på fredag eftermiddag, tar kaffepaus då vi vill vila, går på olika hobbyn… Jag tänker mig att en rutin helt enkelt är något som går av sig självt utan att man tänker på det. Det kan vara en praktisk sak som ser till att tråkiga to-dos blir gjorda smidigt, men det kan också vara en sak som ser till att vi kommer ihåg att slappna av och njuta med jämna mellanrum. När det blir jobbigt brukar det vara just rutiner som gör att vi hålls igång och orkar fortsätta. Och jag tänker mig att det som kan hålla oss nära Gud också då vi inte hinner tänka på det kan vara just andliga rutiner.
Guds löften gäller alltid lika mycket och förändras aldrig. Men vi förändras massor från dag till dag: vi har riktigt jobbiga dagar och riktigt fina dagar. Jag har alltid haft problem med att inse hur Guds löften kan finnas där också då det känns riktigt uselt. Men det gör de. Den bästa lösningen för mig – som också är samma som alla i Bibeln gör – är goda, andliga rutiner. Det här med att sätta sig ner och ägna sig åt bönen och Bibeln en liten stund varje dag. Det här med att dra sig till kyrkan varje söndag och ta emot nattvarden oavsett hur veckan varit. Det är en andlig rutin. Den går av sig självt som en del av min vardag, den är inte stor och invecklad och märkvärdig. Inte alltid en sak som känns så väldigt mycket, inte alltid en sak som är så glädjefylld och fantastisk – men en sak som håller min tro levande och som påminner mig om Guds fantastiska löften varje mulen stressdag.
Jag tror det finns en viktig sanning gömd i det här med rutiner: det är inte du eller jag som bär vår tro, utan det är Gud som skapar och håller upp den. I en rutin behöver man inte göra sig till. Det är inte jag som ska åstadkomma något, utan Gud. Gud gör något med mig varje gång jag läser Bibeln, hör predikan, tar emot nattvarden och bekänner mina synder i gudstjänsten. Då ger han mig syndernas förlåtelse, och så skapas tro. Guds rike går inte ut på sånt som människor gör, utan sånt som Gud gör med oss.
Så tror jag också att profeten Daniel och Jesus själv tänkte. Inte tror jag alltid att de kände sig så värst inspirerade när de masade sig till bönepallen eller synagogan. Men det var där de mötte sin Gud och Far. Gud har skapat veckan med sju dagar, och det är inte bara den sjunde som det är meningen att man ska möta sin Skapare. Det kristna livet är ett enda långt möte med Gud. Det sker genom saker som händer varje dag och varje vecka: bön och andakt, möten, högmässor. Det är nästan som om Gud har menat att livet, också det andliga livet, ska gå på rutin – men det är inte rutiner som dödar tankar och sliter ut ork, utan rutiner som väcker förundran och skapar tro.
