Det ska komma en domedag, när tiden på jorden är slut. Ibland när jag tänker på domedagen och den verklighet som ligger i det att den stora boken öppnas kan jag bli fåordig. Jag tror det ligger i den mänskliga naturen sedan syndafallet att vika undan från temat. Jag tror även att kristna har lättare att prata om den gode Guden och om himmelens realitet, men betydligt svårare att prata om helvetets realitet, och om den Gud som straffar. Jag har lättare att säga: “Jesus är enda vägen till himmelen”, än att säga: “utan Jesus som försvarsadvokat leder det till förtappelse och evig undergång”.
Förstå mig inte fel. Det är förstås så att straffets hot inte direkt har den kraft som leder någon till himmelen, utan den kraften finns endast i evangeliet. Men jag tror att problemet lätt blir att människan tycker sig vara god nog inför Gud och tror sig kunna följa Guds tio bud. Det tankesättet blir vanligare när Bibelns ord om en helig Gud som tar allvarligt på synden undanträngs. Gud reduceras ofta då till den Gud som man känner sig bekväm med. Därför behöver vi åter och åter bli påminda om att vi i oss själva inte har de perfekta egenskaperna och gärningarna som räcker inför Gud. Om vi tar allvarligt på Guds ord ser vi att Människosonen både är domare och frälsare.
Jesus säger, att det från människans hjärta kommer onda tankar. Det innebär att vi inte kan söka vår trygghet i vårt egna hjärta och det goda inom oss. Inte heller kan vi vara säkra på att vi har den rätta Guden i vår egen “bekväma” gudsbild. Jag tror att vi ofta behöver stanna upp och djupare fundera på den Gud som Bibeln talar om. När vi matas med informationen om en hatisk Gud som inte bryr sig om oss, kan vi lätt till sist börja förminska Gud, utan att vi vet om det. Vi glömmer den Gud som är änkornas och de faderlösas försvarare, och vi glömmer Frälsarens kallande kärlek, och hur han gick omkring och förlät människors synder.
